Att komma in i vilket hus som helst

På grund av min allmänna klumpighet, två tekniker från Mälarenergi och vår elektriska garagedörr så upptäckte jag av härom dagen en säkerhetsbrist som jag tidigare inte reflekterat över: Att man med ett enda samtal kan man komma in i vilket hus som helst.

Men vi börjar från början:

Vi har precis byggt färdigt vår villa. I början av september flyttade vi in. En av de saker med huset som vi uppskattar mest är att garaget och själva huset sitter ihop. Genom att knalla ut genom en dörr i grovköket är man där, och i grovköket börjar i princip varje vardag. Så också denna.

Sambon är först iväg till jobbet på morgnarna. Jag ansvarar för att väcka barnen och gå med dem till dagis. Lite som en fårhund föser jag dem till grovköket efter att de vaknat och plockar upp leksaker och annat som de får med sig på vägen. Där kan vi fixa till oss utan risk för kuddkrig och slagsmål över iPaden.

Mitt upp i påklädandet ringer sambon och säger att hon glömt hemnyckeln. Hon undrar om hon kan komma förbi kontoret senare på dagen för att hämta min. Javisst säger jag och så fortsätter vi att fixa till oss.

Efter att vi klätt på oss och jag kontrollerat att alla dörrar och fönster är låsta går vi ut i garaget. Här står min cykel och barnens barnvagn. Genom en knapptryckning åker garageporten upp och vi kilar ut.

I det här läget brukar jag kolla att jag har med mig nycklar och kontokort. Idag skedde dock något annat. När vi kommer ut ur garaget står där ett par tekniker från Mälarenergi som sent om sider kopplar in vår el (vi har kört på byggström i mer än en månad).

Det tyckte förstås både jag och pojkarna var spännande så utan att tänka till springer jag in i garaget och trycker på strömbrytaren och medan garageporten sakta åker ner springer jag tillbaka ut till pojkarna, barnvagnen och cykeln som står utanför och väntar.

Efter lite jiddrande med elgubbarna går vi iväg mot dagis. Det är först när jag sitter själv på cyckeln som insikten om att jag låst ute hela familjen sköljer över mig som en isande nordanvind.

Efter att jag under hela cykelturen mot centrum funderat över hur jag skulle kunna bryta mig in i mitt eget hus utan att göra åverkan på detsamma, inser jag till slut att en låssmed förmodligen är mitt enda alternativ för att få tak över huvudet den kommande natten.

Nu hade det förstås varit bäst om svärmor eller någon granne haft en extranyckel, men eftersom vi precis hunnit flytta in har vi inte kommit så långt på att göra-listan.

Efter lite rundringning bland låsfirmorna hittar jag en som kan ställa upp på eftermiddagen samma dag.

Som jag kunnat ana så görs ingen större ansträngning för att verifiera att vi verkligen bor i huset vi vill in i eller att vi har någon koppling till huset över huvud taget.

Låssmeden vill förvisso att någon finns på plats under själva uppborrandet av låset, men utöver det är han nöjd. Namn eller hemska tanke, legitimation, är helt överflödigt för att påvisa att vi är folkbokförda på stället.

Sedan tar han en av de nycklar vi hade i nyckelskåpet, far iväg till firman och styr upp en ny, identiskt låscylinder som passar till vår nyckel.

Sambon är den som var på plats under den halvtimme det tog låssmeden att fixa allt detta. När jag väl kommer hem är det som att incidenten med den glömda nyckeln aldrig inträffat. Hade jag inte sett fakturan på diskbänken hade jag aldrig vetat att låset i dörren på baksidan både borrats sönder, monterats isär och ersatts av ett nytt.

Har jag bara minsta intresse av någons hus, vet när ägaren är bortrest och var densamme kan tänkas förvara sina nycklar är det således en smal sak att få tillgång till hela kalaset på under en halvtimme, tillsynes utan minsta åverkan.

Det är tur de flesta har en inbyggd spärr mot att göra sådana saker. Fast det är kanske också insikten om denna möjlighet som gör att Verisures tjänster tycks sälja som smör i solsken i kvarteret. Vad vet jag?

Thu 16 October 2014

Sida 1 / 42 Nästa >